Tjugotvå dagar in på det nya året sitter jag mitt emot en läkare som ställer personliga frågor och kryssar i olika rutor, han har ett sätt som gör mig lugn fastän jag egentligen är nervös och rädd för vad som ska komma. Det gäller en fertilitetsstudie och jag berättar om cystan på min äggstock som opererats bort, säger att jag inte vet hur det ser ut där inne, läkaren nickar. På något sätt vet jag ändå; allt är inte riktigt som det ska. Läkaren gör ett ultraljud, han hmmmar och är tyst ganska länge, sedan frågar han Har du en fast partner? När jag säger nej fortsätter han hmmma och blir sedan tyst igen.
Du har väldigt små äggstockar och få äggblåsor, berättar läkaren. Om en eller två veckor får jag resultatet på mitt blodprov; det där avgörande svaret på hur min äggreserv ser ut. Jag vågar inte hoppas på ett bra resultat. Läkaren skyndar sig att säga att det inte är kört för min del, att jag inte ska bli helt förskräckt nu. Men att jag bör tänka mig en röd liten varningslampa i bakhuvudet, som en påminnelse om att jag absolut inte får vänta allt för länge om jag vill ha barn. På väg ut springer jag nästan in i flera par, kvinnorna är gravida med stora och små magar och jag känner mig snurrig, skyndar mig ut ut för att få luft. När jag kommer hem och sedan ska sova värker varje bit av min kropp av längtan efter någon som håller om mig, säger att allting kommer att ordna sig. Men jag somnar med katten vid fötterna och tårarna på kudden, som så många andra kvällar.
Du får gå ut och ragga varje helg nu, skämtar mamma när jag berättar för henne. Och jag blir så himla himla trött och känner mest för att sova i hundra år, men stressen håller mig vaken. Och tankarna; som de snurrar runt. Det finns en mycket stor risk att jag aldrig blir någons mamma och det känns fortfarande alldeles för overkligt att ta in. Att inte få vara med om små små sparkar från en liten liten person som ligger och växer i min mage? Att inte få se Tyra och Gustav leka skratta bråka med sina kusiner? Att inte få läsa saga, bada i badkar, laga pannkakor, viska hemligheter eller försöka gunga till himlen med någon som kallar mig för mamma? Nej, det gör alldeles för ont att tänka på just nu.
 |
| Foto av Loke Roos |
14 kommentarer:
Ont i hjärtat för din skull kära Jessie. Önskar och håller tummarna så hårt det går. För dig, för att du ska få det du drömmer om allra mest <3
/ Maria
så sorgligt och fint skrivet. hoppas på det bästa resultatet på testet. men vet du, det behöver ju inte vara kört ändå...adoption t.ex?
Det där är min stora skräck, att inte kunna få barn. Men som minahistorier säger, man kan ju faktiskt adoptera om det skulle bli så. Nej, man får ju inte hela upplevelsen av graviditet och allt det där, men man får i alla fall ett barn. Eller så kanske man kan få hjälp, med IVF och sånt. Jag hoppas du (och jag) ska få lyckan att bli gravida, det gör jag verkligen. Många kramar till dig!
Förstår att tankarna snurrar på och att du blir orolig. Men allting kommer ordna sig. Stora kramar!
<3 nu är det jag som håller tummarna fina <3
Åh vad jag hoppas på att blodprovet kommer visa på fina reslutat.
Kramar i mängder!
Åh jessie <3 hoppas blodprovet visar på bra resultat! & att du får det du vill ha allra mest. Kram
Hej!
Jag har följt din blogg ett tag då jag tycker att du skriver så gripande, både om det som gör ont och om det som gör gott.
Jag har en bekant som alltid har levt med målet att bilda familj. Träffa en livspartner, bygga bo och till sist baka barn. En längtan efter det där "paketet" som så många tycks ha.
Hon träffade aldrig den där rätta partnern. Ändå har hon nu barn, en helt egen liten familj med den lycka och de utmaningar detta innebär. Hon fick familj tack vare fertilitetsklinik och spermadonator.
Jag menar absolut inte att detta borde vara ditt sätt att skaffa familj. Alla är vi olika och jag respekterar verkligen om det är hela paketet man söker. Vet egentligen inte varför jag skriver, men vill nog på nåt konstigt sätt försöka peppa med att slå ett slag för möjligheter utöver de konventionella.
Jag tycker du är grym som är öppen med din längtan efter familj, jag hoppas innerligt att ett barn en dag får ta emot all den kärlek du har att ge!
Många kramar!
Jag kan inte sluta tänka på att jag också vill göra ett sånt där test nu, riktigt riktigt mycket. Att jag snart fyller 34 och nästa år när jag fyllt 35 kommer de vilja testa eventuella foster efter tecken på kromosonförädringar och kanske mer, jag vet inte. Jag får panik när jag dricker kaffe använder mobilen datorn och tänker, tänk om det gör mig infertil med all strålning? Fy sjutton. Håller fortfarande tummarna för ditt blodprov också!
hej! har läst din blogg ett tag men aldrig kommenterat, ska skärpa mig med det. känner igen mig i barnlängtan och stressen men kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att få ett sånt besked. men, tänker att det kanske - även om du får det värsta möjliga beskedet - är bättre att ändå veta? då kan du i alla fall ta reda på all information och se vilka möjligheter du har... (och det säger alltså jag som har försökt bli gravid i över ett år och drar mig för att gå och kolla upp det för det blir liksom för verkligt då - något motsägelsefullt...). håller tummar och tår för att du får ett bra besked!
Maria: Åh, tack fina fina du! <3
minahistorier: Tack snälla! Och du har helt rätt, det behöver ju inte betyda att det är kört. Jag kan absolut tänka mig att adoptera om det skulle bli aktuellt.
Jojjo: Tack snälla du! Och ja, visst är det så. Idag finns det så himla mycket hjälp att få, det behöver ju inte alls vara kört. Och tycker inte att du ska oroa dig i onödan alls, det vanligaste är ju ändå att det inte är något fel alls och att det går bra. Många kramar till dig med! <3
Marie: Såklart att det gör! Tack, snälla du. <3
Åsa: Tack fina du för att du håller tummarna. <3
Katta: Åh, det hoppas jag med. Tack, fina du. <3
Zahra: Åh, tack snälla du! <3
Anonym: Tack snälla du för fina ord och pepp, så glad jag blir! Och så klok du är, du har helt rätt. Möjligheterna är oändliga idag och det finns ju hjälp att få. Jag kan absolut tänka mig att försöka få barn på egen hand, men just nu är det min ekonomi och jobbsituation som sätter käppar i hjulet. Men, men... det ordnar sig säkert på något sätt. Många kramar till dig med! <3
sedermera: Hej och tack för dina fina ord! Jag tänker precis som du; jag får hellre reda på det här nu än om några år. Nu hinner jag ju tänka på hur jag vill göra och bearbeta detta lite. Jag håller tummar och tår för att vi båda får det vi önskar allra mest. Jag förstår din känsla, jag hoppas att ni får ert efterlängtade plus snart. <3
Det här gjorde ont att läsa, men hoppas (hoppas!!) att det inte är så farligt ändå.
Håller tummarna såhär rätt sent för att blodprovet har sett bra ut! eller att det kan lösa sig på något annat vis. många kramar i vilket fall som helst <3
Hej!
Usch vilken stressande sits... :/
Jag tänkte ge dig ett viktigt råd--för allt i världen, sätt upp dig i adoptionskö hos en av organisationerna i Sverige, tex Adoptionscentrum, som är den största! Jag har mött tillräckligt många barnlösa par som förtvivlat över att de inte gjorde detta tidigt!
Man kan bli medlem och stå i kö som ensamstående, och sedan om det skulle bli aktuellt, så kommer partnern "med på tåget", det räcker att den ena har varit medlem.
Detta för att man köar på 3 olika sätt: kö för utredning, kö hos adoptionsorgansationer i Sverige, och kö i adoptionslandet. Kortar du din kö (kanske tom köat färdigt), så kan du kanske skicka dina papper till ett land där du inte har nån kö alls i landet, eftersom det är så lång kö i Sverige.
På det här sättet kan många minska sin stress.
PS: Du har ändå stora chanser att bli gravid, via IVF eller äggdonation, de allra flesta lyckas faktiskt, många med mer än ett barn! :)
Många kramar!
Elisabet
Skicka en kommentar